Men för att nationalismen ska kunna bli en naturlig del av de många människornas vardag så krävs det att de som bekänner sig till nationalismen är övertygade och medvetna om just vad nationalism är.
Sedan en tid tillbaka hålls interna utbildningar, till exempel en studiecirkel som just nu pågår i Helsingborg.

Lördagen den 11 juli besökte ett 15-tal aktivister från Helsingborg hembygdsparken Fredriksdal.
Fredriksdal är en centralt belägen anläggning med mängder av olika djur, museér, parker, byggnader och kvarter som är bevarade från tidigt 1800-tal.
Allt har en lokal prägel och djurhållningen sköts på ekologiskt vis.

Besök i tryckeriet i det gamla kvarteret.

Besöket började i ”gamla kvarteret” där det finns välbevarade lanthandlar, tandläkaremottagningar, tryckerier och olika hantverkerier.

Efter den avslutade stadsvandringen intogs en stor gräsplätt där aktivisterna fikade och åt medtagen mat och njöt av sommarvädret.

Nästa del i besöket var i jordbruksdelen där flera gamla stugor och möllor från tidigt 1800-tal fanns att beskåda och titta in i.

Ett tvättäkta nassesvin.

Det fanns även en stor variation av djur, alla av äldre raser vilka av många det inte finns så många exemplar kvar av.

Slutligen besöktes det vackra cafeét där dagen sammanfattades och avslutades med en fika.

Fler studiebesök och utflykter kommer att arrangeras under sommaren.

Under kvällen fortsatte en del av deltagarna hem till en helsingborgsaktivist för att äta middag och senare under kvällen bege sig ut för affischera m.m.

Fler bilder:

Inne i en stuga från mitten av 1800-talet.

Se även:
Fredriksdal

Att lära känna just din egen hemtrakts historia bidrar (förhoppningsvis) till att ditt intresse för dess och dess kulturs bevarande ökar. Här kommer en kort och objektiv text om Skånes eget landskapsvapen och dess historia. Fördjupa dig sedan själv i din hemtrakts historia. Upplys och diskutera med dina nära och kära. Väck intresset hos folk i din hembyggd. Det ÄR roligt och spännande, jag lovar.

Våra svenska förfäder placerade individen i en större släkt, vars band utgjordes av biologisk och kulturell sammanhållning. Dessa band kallar vi för blodsband, dvs. en förlängd linje av människor från far och mor, deras föräldrar, farföräldrar osv. Som enskild individ är en alltså en manifestation av detta blodsband samt en förlängning av släkten och dess ursprungliga förfäder så långt bakåt man kunde minnas i tiden.

I en by kunde individen liknas vid en cell i en större organism. Ingen människa var en personlig ö, vilket kunde vara både på gott och ont. Skötte en sitt arbete väl, bidrog till den lokala kulturen samt visade ärlighet och rakhet, då gjorde en sig ett namn i byn, som en person att lita på och tycka om.

Om en däremot inte skötte sitt arbete, hittade på sattyg eller ljög och bedrog andra människor, blev en automatiskt utstött och illa omtyckt i byn. I värsta fall kunde föräldrarna tvinga en att lämna gården och byn.

Individen var alltså inte enbart ansvarig för sig själv och sina handlingar, utav även för sin familjs och sina förfäders ära och rykte. Efternamnet gavs efter fadern, och en Stig Persson kunde i byn lätt pekas ut som Pers son. Det var alltså inte svårt att hålla koll på vilka alla var i byn, vilket gjorde det än viktigare att sköta sig.

Ord som lagom och jantelag utgör särdrag av vår kollektiva mentalitet, och anledningarna till att svenskarna tillhör en av de folkgrupper som ser mest ned på själviskhet och egoism, är just på grund av våra djupa rötter i denna tradition av respekt och vördnad inför sina förfäders handlingar och dygder. Individens identitet var alltså knuten till det förgångna, men var även en naturlig del av den osäkra framtiden.

Tänk efter ett slag för dig själv på vad du hade velat ge dina egna barn; ett dåligt rykte, en misskött gård och ett osäkert förflutet med otydliga rötter? Eller hade du velat ge dem ett gott rykte med goda vänner och kontakter, en välskött gård med välskött boskap, en uppväxt med både far och mor samt tydliga och starka band till våra rötter, med goda förutsättningar för att vilja fortsätta i ditt spår mot en gynnsam och spännande framtid? Jag vet i alla fall vad jag hade valt…

Jag antar att du alltid låser dörren när du går hemifrån? Kanske till och med installerat ett dyrt larm? Tänder du lamporna i fönstret för att huset inte ska se tomt ut? Allt ihop är ett resultat av folkgemenskapens degraderande och sakta försvinnande.

Reinfeldt propagerar för fler poliser. Själv skulle jag vilja se starkare band till vårt blod och till vår jord. Hur många svenska ungdomar får idag egentligen lära sig i skolan vad svensk kultur är, hur våra förfäder levde, hur Sverige bildades, vilka våra kungar varit etc etc. Listan kan göras lång.

Man kan inte bli svensk genom att hux flux flytta hit och lära sig vårt språk, även hur mycket man än vill det. Ingen kan på något vis förändra var en härstammar ifrån. Rasism! kommer många skrika, men låt dem göra det. Jag hoppas istället på att deras barn vet bättre, då de kommer få växa upp i de ruiner orsakade av deras egna föräldrar.

De som redan är trötta på denna dekadenta återvändsgränd borde arbeta för en bättre och sundare framtid för vårt lokala samhälle. Om vi lyckas kommer resten ändå komma tillbaka med svansen mellan benen förr eller senare.

Blod och Jord!

Av: Gifv

Vi på FN-Skåne.se vill önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt år.
Nu tar vi alla en välförtjänt paus från det politiska arbetet och samlar nya krafter inför 2009.

Vi avslutar året med en artikel av Gifv om julens ursprung.

Idag firas julen av många svenskar på ett väldigt sekulärt vis; som en tid av extrem konsumtion med få religiösa eller andliga inslag. Om vi frågar oss varför vi egentligen firar jul idag i Sverige över huvud taget, skulle nog de flesta svara att vi firar Jesu födelse.
Att Jesus skulle varit född i slutet av året framgår dock inte av de kristna evangelierna, däremot berättar Lukasevangeliet att Jesus föddes då “herdarna var ute och vaktade får”, vilket gjordes under sommarmånaderna!

Varför Jesus traditionellt sett anses vara född på juldagen beror på att den romerska påven Liberius år 354 fastställde ett datum för Jesu födelse; den 25:e december. Varför han gjorde detta var för att konvertera de romerska hedningarna till kristna genom att förändra den högtid som hedningarna firade i slutet av december, och vars tradition sträckte sig mycket längre tillbaka i tiden än Jesu födelse. Kristus tog över solgudens roll som symbol för det ljus som skulle återvända till jorden efter vintern.

Här i Norden var den förkristna högtiden rådande ända in på tiohundratalet (då kristendomen bröt ny mark även hos oss nordmän), och kallades Jólablót (eller “midvinterblot”). Trots kristendomens tusenåriga inflytande lever ordet jul ännu kvar från det fornnordiska jol (som i sin tur härstammar från det germanska jehwla).
Julens speciella gud ansågs vara Jólner, som är ett av Odens många namn.

Carl Larsson klassiska målning av ett kungligt midvinterblot.

Julblotet markerade vintersolståndet (då dagarna är som kortast och nätterna är som längst), och det man firade var att man överlevt ännu ett år, dvs. att man genomgått de fyra årstiderna våren (födseln), sommaren (livet), hösten (döden) och vintern (återfödseln), samt att inviga det nya året som skulle komma och uppvaknandet av naturen, som skulle väckas till liv igen under våren. På grund av ändringar i kalendern så infaller dock vintersolståndet idag lite tidigare.

Själva högtiden började runt den 9:e december (då man bland annat bryggde sitt eget julöl), och höll på i flera dagar (oftast tretton). På “julaftonen” besökte gudarna människorna och stannade i tre dagar. Man hade då en chans att tacka gudarna för det år som gått, och för den välgång och fred som förhoppningsvis skulle komma med det nya året. Man tackade gudarna genom att t.ex. bädda sina sängar ordentligt, och själv sova på golvet, så att deras gäster från Asgård kunde sova skönt på de välbäddade sängarna. Man hällde mjöd över gravhögarna för att de döda skulle kunna känna sig välkomna, samt drack och åt i ära till gudarna. Man hängde även ut mat och gåvor i träden, och menade på så sätt att de blev tillgängliga för gudarna (vilket även kan ses som en av parallellerna till varför vi klär vår julgran idag).

En viktig gud som besökte människorna under julblotet var Heimdall, som hade med sig ”presenter” till de ”barn” som skött sig (dvs. människorna; gudarnas ”barn” som Heimdall skapade när han besökte Midgård i skepnad av Rig). Dessa gåvor var inga materialistiska ting, utan symboler för upplysning eller vishet som man fick.

Gamla traditioner lever kvar. Här ses en tomte i klassisk utstyrsel tillsammans med en riktig julbock.

Vi skulle alltså krasst kunna säga att Heimdall har en viss likhet med den moderna ”tomten” som besöker oss under julaftonen. Den nyttiga visdomen man fick har dock bytts ut mot materiella presenter.

Klassisk julbild.

Att det idag är tomten som besöker oss (vilket har varit julbockens uppgift fram till 1800-talet), beror bland annat här i Sverige på att Viktor Rydberg förknippade gårdstomten med den kristna högtiden i sin novell ”Lille Viggs äventyr på julafton” (1871) och dikten ”Tomten” (1881) tillsammans med Jenny Nyström som illustrerade de bägge texterna.

Gårdstomten har funnits i vår folktro ända sedan medeltiden, och troddes vara ett väsen som bodde på gårdarna för att hjälpa till om människorna skötte sig. För att inte gårdstomten skulle lämna gården gav man honom en skål med gröt och ett par nya vantar på juldagen, och än idag ställer vi ut gröt till den utklädda tomten som kommer och hälsar på. Även i förkristen tid ställde man fram kakor och bakverk, strängt förbjudna att själva röra, avsedda för gudarna, allt med den största hängivelse och respekt för de döda förfäderna.

Tänk på detta nästa gång ni firar jul. Julblotet saknar inte mening, låt det än en gång bli en tid för gemenskap och upplysning, en tid att stärka våra band till blodet, samt att tillsammans minnas vårt folkarv.

Hur låter helgrillad gris, nyslungad honung, marknad och lantdjur? Lägg till några tusen svenskar och du har en gammeldags skördefest – ett manifesterande av den svenska kulturen, våra traditioner och vårt bruksarv.

Jag hade nöjet att besöka en gammaldags skördefest för ett par dagar sedan. Det var för 21:e året i rad som arrangemanget gick av stapeln och över 100 000 har besökt festen sedan starten på Österlen i Skåne.

Bland det första jag lade märke till när jag strosade runt bland de tusentals besökarna var att det fanns knappt en enda främling där. Men svenskar fanns det gott om – gamla som unga – kvinnor som män, en fantastisk stämning som bara kan förklaras med FOLKGEMENSKAP!

Vid marknadsstånden kunde man inhandla allt från nyslungad honung till nybakt bröd, korv och lokala delikatesser som ”ägga- och spiddekaga”. Det fanns även gott om hantverk man kunde kika på.

Ute på fältet visade äldre gummor och farbröder hur skörden och tröskning har utvecklats från lie och slaga, via piggaverk, självbindare och stationär tröska fram till nutidens skördetröska. Trots deras höga åldrar var det bra med krut i både farbröderna och gummorna som hanterade lien elegant eller red på de hästdragna tröskorna.

Lite varstans spelades det musik, dragspel, gitarr och fiol. Ett seniorlag stod för uppvisning av dans. För barnen hade det gjorts en djurhörna där flera av de djur som finns på våra svenska gårdar fanns representerade. Att man sedan fick klappa djuren gjorde barnen desto gladare. Det bjöds även på ponnyridning och halmhoppning. Kort och gott, det fanns något för alla där, en riktigt FOLKFEST!
När jag sitter och tänker tillbaka på skördefesten så fylls jag av glädje. Arrangörerna har verkligen lyckats att bevara en stor del av vårt arv och låter oss som inte är uppvuxna på en gård att uppleva en bit av vår historia, det är mycket hedersvärt.

Skulle vi arbetat lika hårt i kampens tecken som våra förfäder gjort på sina gårdar och marker skulle segern redan varit nådd. Då fanns det inga dåliga ursäkter för att inte mjölka korna eller så vetet, det handlade ju om överlevnad, men där finns det ju faktiskt en likhet! Vi arbetar ju också för vår överlevnad. Möjligtvis inte som individer, men som folk, och trots det fortsätter många att ursäkta sitt bristande engagemang, kommer på svepskäl för att inte göra sin plikt. Det är skamligt – det är sorligt, och kanske mest är det livsfarligt. Vi vet alla vad som står på spel, men ibland kan vår uppgift verka så överväldigande att det är svårt att förstå den. Jag är dock övertygad om att vi går på rätt väg, och vill ni ha ett tips från mig.

Ta och besök en tillställning likt den skördefesten jag var på, eller något annat genuint svenskt och ni kommer att få både inspiration och kunna ladda era batterier. Ni kommer kunna känna en folkgemenskap vilken kommer att sporra er till att fortsätta vårt viktiga arbete.