Fria nationalister Skåne

Vi på FN-Skåne.se vill önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt år.
Nu tar vi alla en välförtjänt paus från det politiska arbetet och samlar nya krafter inför 2009.

Vi avslutar året med en artikel av Gifv om julens ursprung.

Idag firas julen av många svenskar på ett väldigt sekulärt vis; som en tid av extrem konsumtion med få religiösa eller andliga inslag. Om vi frågar oss varför vi egentligen firar jul idag i Sverige över huvud taget, skulle nog de flesta svara att vi firar Jesu födelse.
Att Jesus skulle varit född i slutet av året framgår dock inte av de kristna evangelierna, däremot berättar Lukasevangeliet att Jesus föddes då “herdarna var ute och vaktade får”, vilket gjordes under sommarmånaderna!

Varför Jesus traditionellt sett anses vara född på juldagen beror på att den romerska påven Liberius år 354 fastställde ett datum för Jesu födelse; den 25:e december. Varför han gjorde detta var för att konvertera de romerska hedningarna till kristna genom att förändra den högtid som hedningarna firade i slutet av december, och vars tradition sträckte sig mycket längre tillbaka i tiden än Jesu födelse. Kristus tog över solgudens roll som symbol för det ljus som skulle återvända till jorden efter vintern.

Här i Norden var den förkristna högtiden rådande ända in på tiohundratalet (då kristendomen bröt ny mark även hos oss nordmän), och kallades Jólablót (eller “midvinterblot”). Trots kristendomens tusenåriga inflytande lever ordet jul ännu kvar från det fornnordiska jol (som i sin tur härstammar från det germanska jehwla).
Julens speciella gud ansågs vara Jólner, som är ett av Odens många namn.

Carl Larsson klassiska målning av ett kungligt midvinterblot.

Julblotet markerade vintersolståndet (då dagarna är som kortast och nätterna är som längst), och det man firade var att man överlevt ännu ett år, dvs. att man genomgått de fyra årstiderna våren (födseln), sommaren (livet), hösten (döden) och vintern (återfödseln), samt att inviga det nya året som skulle komma och uppvaknandet av naturen, som skulle väckas till liv igen under våren. På grund av ändringar i kalendern så infaller dock vintersolståndet idag lite tidigare.

Själva högtiden började runt den 9:e december (då man bland annat bryggde sitt eget julöl), och höll på i flera dagar (oftast tretton). På “julaftonen” besökte gudarna människorna och stannade i tre dagar. Man hade då en chans att tacka gudarna för det år som gått, och för den välgång och fred som förhoppningsvis skulle komma med det nya året. Man tackade gudarna genom att t.ex. bädda sina sängar ordentligt, och själv sova på golvet, så att deras gäster från Asgård kunde sova skönt på de välbäddade sängarna. Man hällde mjöd över gravhögarna för att de döda skulle kunna känna sig välkomna, samt drack och åt i ära till gudarna. Man hängde även ut mat och gåvor i träden, och menade på så sätt att de blev tillgängliga för gudarna (vilket även kan ses som en av parallellerna till varför vi klär vår julgran idag).

En viktig gud som besökte människorna under julblotet var Heimdall, som hade med sig ”presenter” till de ”barn” som skött sig (dvs. människorna; gudarnas ”barn” som Heimdall skapade när han besökte Midgård i skepnad av Rig). Dessa gåvor var inga materialistiska ting, utan symboler för upplysning eller vishet som man fick.

Gamla traditioner lever kvar. Här ses en tomte i klassisk utstyrsel tillsammans med en riktig julbock.

Vi skulle alltså krasst kunna säga att Heimdall har en viss likhet med den moderna ”tomten” som besöker oss under julaftonen. Den nyttiga visdomen man fick har dock bytts ut mot materiella presenter.

Klassisk julbild.

Att det idag är tomten som besöker oss (vilket har varit julbockens uppgift fram till 1800-talet), beror bland annat här i Sverige på att Viktor Rydberg förknippade gårdstomten med den kristna högtiden i sin novell ”Lille Viggs äventyr på julafton” (1871) och dikten ”Tomten” (1881) tillsammans med Jenny Nyström som illustrerade de bägge texterna.

Gårdstomten har funnits i vår folktro ända sedan medeltiden, och troddes vara ett väsen som bodde på gårdarna för att hjälpa till om människorna skötte sig. För att inte gårdstomten skulle lämna gården gav man honom en skål med gröt och ett par nya vantar på juldagen, och än idag ställer vi ut gröt till den utklädda tomten som kommer och hälsar på. Även i förkristen tid ställde man fram kakor och bakverk, strängt förbjudna att själva röra, avsedda för gudarna, allt med den största hängivelse och respekt för de döda förfäderna.

Tänk på detta nästa gång ni firar jul. Julblotet saknar inte mening, låt det än en gång bli en tid för gemenskap och upplysning, en tid att stärka våra band till blodet, samt att tillsammans minnas vårt folkarv.